RUBEN OCH DE "RIBUARISKA" FRANKERNA

Frankerna var en allians bestående av åtskilliga grupper eller snarare en federation av flera mindre kombinationer av stammar vilka klassificerades som frankiska och som hade en slags samhörighet med varandra. De verkar först ha rapporterats omkring år 256 e Kr¹ när en grupp av dem invaderade Gallien, och sedan gick in i Spanien varifrån de fortsatte till Nordafrika. Enligt en gallisk sång² från omkring 350 e Kr eller tidigare var frankerna perser och sarmater. Enligt andra rapporter (såsom Nicholas Vigniers ca 1630)³ hade de ursprungligen varit skyter eller sarmater. De verkar först ha begett sig till Rhens mynning varifrån de började förflytta sig söderut. Gamla redogörelser⁴ förtäljer att frankerna hade kommit från det tidigare saxiska området Marunganie (i norra Tyskland), som var beläget nedanför normandernas område. En redogörelse ("Ravennas geografi", ca 700 e Kr) slår fast att de hade varit i södra Danmark. En annan källa beskriver frankerna som "ett folk vars gamla namn var Deni [d v s daner]. Det frankiska folket utgick från dem. Så säger legenden" (Ermoldus Nigellus 826)⁵.
Andra mycket starka och samstämmiga traditioner⁶ förband frankerna (som också kallades Frakkar och "frygger") med Frygien, Troja (i eller i närheten av Frygien i Anatolien) och Pannonien. Med Pannonien avsågs på romartiden Ungern, men senare utvidgades begreppet till att även inbegripa områden norr- och väster därom⁷. Var än frankerna temporärt kan ha vistats, så står deras ursprung att söka öster om Kaspiska havet. Frankerna går att härleda från de skytiska stäppernas Hugie samt tectosakerna och deras följeslagare som också vistades där. Weichsel- Pannonien-leden var från stäppområdet en av de viktigaste vägarna som ledde in i Europa, och detta var troligen den väg (eller en av de vägar) som frankerna följde. Det är känt att frankerna hade en förmåga att absorbera andra folk, i synnerhet keltiska, och det är sålunda möjligt att de under sin vandring västerut drog med sig små grupper av kimmerier och galater, som man vet fanns kringspridda över sydöstra Europa. Tidiga franska historiker fanns som försökte finna en för frankerna och galaterna gemensam härstamning. Frankerna var hos de norra folken kända som "Huga"⁸, och detta är en av de indikationer som förbinder dem Skytiens Hugie. Bland Skytiens hugier fanns stamnamn (såsom "Gali") som är förbundna med galaterna: Ett samband med galaterna kan förklara de legendartade associationerna med Troja och Frygien, eftersom en liten men berömd grupp av galater hade återvänt från väst till öst, anfallit Grekland, korsat Bosporen och tagit sig in i Mindre Asien där de sedan hade slagit sig ner i Frygien (nära Troja) i Anatolien. Galaterna härstammade också från en del av de forna kimmerierna⁹, som tidigare i ungefär 160 år (delvis), hade vistats i Frygien. Frankerna skulle slutligen komma att bosätta sig i Holland, Belgien och norra Frankrike. Huvudsakligen härstammar de från Rubens stam, men även andra israelitiska kontingenter finns bland dem.
Stammarna Ruben, Gad och halva Manasse hade tillsammans bebott den östra jordanstranden i Israels land. Senare bosatte sig också en del av Simeons stam i detta område (1 Krön 4:42).
I Skytien återfanns hugierna intill de från Gad härstammande goterna och de amyrgiska sakerna som härstammade från Makir, den ledande släkten från halva Manasse öster om Jordan i Israel. "GILEAD" var ett namn som gavs åt en stor del av Israels land öster om Jordan inklusive den del som stammen Ruben bebodde. Makir (Manasses son) hade en son som också hette Gilead. Galaaderna eller galaterna fick sina namn från Gilead. Det fanns några galatiska grupper (såsom tectosakerna och Gala) i Skytiens hugiska federation, även om merparten av galaterna hade nått fram till Gallien, Britannien och väst långt tidigare.
Klanen Gilead utgjorde större delen av manassegruppen öster om Jordan i Israels land. Manasse gränsade till Ruben som i sin tur i söder gränsade till Simeon. Samnitae som kom från Simeon var även i Skytien grannar med hugierna. Namnet Hugie kan förbindas med Haggi, Gads son, även om merparten av de hugiska frankerna verkar ha kommit från Ruben, vars äldste son hette Hanok (Chanoch, 1 Mos 48:9). Eftersom bokstaven "n" både i hebreiska och i Skytiens stäppdialekter i nomenklaturen understundom verkar ha satts in och/eller tagits bort av eufoniska anledningar, så hade kanske Hanok och Haggi, även om de ursprungligen utgjorde självständiga enheter, sammanblandats p g a familjeförbindelser, geografisk närhet och historisk gemenskap. Ett skytiskt folk som kallades Heniochoi (jfr Hanok) hade rapporterats från kaukasusområdet. Öster om Skytien, i Serica, gränsade de efter Ruben uppkallade RHABBANAI¹⁰ mot Garinaei som kan identifieras med Eri eller "Geri" från Gad, mot Damnae som annorstädes uttalades på samma sätt som Dan och mot Aspacarae vars namn är en variant av Josef (förklaras senare). I Israels land hade Rubens stam (på Ptolemaios karta över "Arabien" kallad "Rahabbanai") på liknande sätt gränsat mot Josefs halva Manasse och Gad. I västra Europa¹¹ var frankerna uppdelade i åtskilliga grupper av vilka de viktigaste antas ha varit ripuarierna, salierna och chatterna eller hessierna. De ripuariska frankerna hade enligt vad som antas fått sitt namn p g a att romarna först stötte på dem vid floden Rhens stränder [på latin betyder "ripa" flodbank]. Namnet återges också som Ribuari och detta är på hebreiska en annan form för RUBEN¹². De gamla grekerna och romarna (liksom hebreerna) tolkade ofta utländska namn som de stötte på enligt uttalsmässigt påminnande ord i det egna språket, särskilt när detta ord var deskriptivt relevant, såsom det var i fallet med "flodbanksfrankerna" vid Rhen. Namnet återgavs emellertid ibland som "Ribuari", och detta verkar vara det namn som frankerna använde om sig själva, och det verkar också ha baserats på deras anfaders namn, som enligt vad andra uppgifter visar hade varit Ruben, på hebreiska synonymt med RUBAR! En kortform för Ruben är "Rubi", och ett folk med detta namn rapporterades under ett skede från Rhens stränder och dessa verkar också ha varit ribuariska franker. År 276 e Kr¹³ rapporterades det att frankerna tillsammans med alemannerna bröt igenom det romerska Galliens gränser. De drevs tillbaka till sina baser vid Rhen, varefter de påbörjade en fredlig infiltration genom att i utbyte mot militära tjänster tillförskaffa sig land från romarna. Förutom RIBUARIERNA fanns bland frankerna salierna och hessierna. I den holländska regionen blandade sig de saliska frankerna med sigambrerna¹⁴. Sigambrerna och ambrerna hade mött Alexander öster om Kaspiska havet¹⁵ i Skytien, och de hade även rapporterats från trakten intill Nysien vid Indus¹⁶. Sigambri var i Europa en annan form för sicambrer och de verkar (enligt Ptolemaios) representeras av Scymbi-skyterna i Skytiens Hugie- område. De tillhör Sikem, en klan inom Manasse. I Skytien måste sigambrerna ha varit grannar med salerna, vilka av Plinius rapporterades vara vid Jaxartesflodens stränder¹⁷. Salerna blev i Europa till de saliska frankerna och dessa blandade sig med sigambrerna och blev identifierade med dem. Salierna¹⁸ blev alltså i fortsättningen även kända som sigambrer, och dessa översvämmade p g a tryck från hunnerna Belgien och norra Frankrike på det tidiga 400-talet. Ungefär samtidigt kom ännu fler ripuariska franker tillsammans med alemanner in i Gallien från områden öster om Rhen där deras kärnområde hade varit i Västfalen. Namnet "FALEN"¹⁹ som beteckning på det område där frankerna hade vistats härrör med största sannolikhet från Pallu (PHALUI), Rubens näst äldste son. Östfalens faliska²⁰ franker var också kända som cherusker och de absorberades av saxarna. De faliska frankerna härstammade från Pallu medan "Hugo"-frankerna (chaucer) kom från både Gad (Haggi) och Ruben (Hanok). Hanok hade tidigare uppenbarat sig som heniochoerna vilka hade varit i Kaukasus skytiska område vid Svarta havets östra kust (Plinius , N.H. 6:26).
Rubens tredje son, Hesron (Chetsroni) kan ha givit upphov till ISTAEVONERNA som var en del av de av Tacitus och Plinius uppräknade germanska folken. De sades bestå av åtskilliga stammar (Tacitus: "Germania" 2), men den enda som med säkerhet identifierades var sicambrerna som sammansmälte med de saliska frankerna²¹. Namnet Hesron skulle komma att förbindas med hessuarerna (chattuarer), som, tillsammans med Chamavi, Bucteri, amsivarier och sicambrerna, var i den norra sfär som frankerna senare bebodde och vars folk blev HESSISKA franker eller chatter²². Namnet HESSE kan härledas från HUSIM, Dans son (1 Mos 46:23), och från början förknippades frankerna med danerna eller tillskrevs ett danskt ursprung. Rubens fjärde son, Karmi, uppenbarade sig som CHARINI. Charinerna inkluderas av Plinius i Vandili-gruppen²³ tillsammans med vandilerna, burgunderna och gutonerna. [Gutonerna var goter som härstammade från Gad och tidigare hade varit förbundna med Ruben]. Grupper av vandiler skulle komma att bosätta sig i Frankrike. Karmi är också ett namn som är förbundet med kimmerierna, vilka för en tid hade sin bas i södra Ryssland, på KRIM - enligt vad som påstås uppkallat efter dem. Dessutom gav Karmi sitt namn åt Karmanien i södra Iran. Där och omkring detta område kunde åtskilliga andra grupper både från Gad (Gadophydrerna, Pasar-gadae, Gadrosien) och Ruben (Karmanien, Partien) iakttas under tidigare perioder.
I Skytien förekom HUGIERNA (franker) i det område som förknippades med de östra goterna vilka också kallades tokharier, och ett liknande namn uppträdde i östra Serica där RHABBANAEI var grannar med Taguri och Thogara. Dessa namn erinrar om THORINGI som var huvudstammen inom de RIBUARISKA frankerna i Europa. De ripuariska frankerna (av vilka Thoringi var den ledande stammen) var kända som RIBUARI²⁴ som på hebreiska är synonymt med Ruben - precis som Sericas Rhabbanei var de uppkallade efter Ruben. Namnen som bars av Rubens söner motsvarade viktiga frankergruppers namn: Hanok - Hugo; Pallu (Phalui) - Falhi; Hesron (Chetsron) - Hessuari (Chattuari) & Istaevone; och Karmi, den fjärde sonen - Charini. Alla dessa grupper fanns bland Frankrikes tidiga inbyggare. En av Rubens viktiga ättlingar och tydligen grundare av en klan hette GOG (1 Krön 5:4). "GOG" är ett namn som kan användas både om en del av Ruben och om en utländsk nordlig kung, "hövding över Mesek och Tubal"; "Gog i Magogs land" (Hesekiel 38:2,3). Rubens stam var i viss utsträckning sammanflätad med Gads stam från vilken benämningen GOT kom. Den rubenitiska klanen Gog i den kaukasiska provinsen Gogarene (Iberia) kanske gjorde att senare författare sammanblandade goterna och skyterna med Gog och Magog. Både Gog och Magog var i likhet med GOTERNA i folklore liktydiga med Israels tio stammar²⁵.
Enligt en Midrash²⁶ var symbolen för Ruben kärleksäpplen. Ruben hade hittat kärleksäpplen på marken (1 Mos 30:14) och burit in dem till sin mor Lea. Lea använde dessa kärleksäpplen till att dra bort sin mans uppmärksamhet från Rakel. Kärleksäpplen användes traditionellt som afrodisiaka och Ruben (1 Mos 35:22) hade en gång gjort sig skyldig till ett snedsprång med sin fars konkubin Bila. Rättmätigt eller felaktigt har fransmännen historiskt haft ett rykte om sig att ha romantiska böjelser. Alrunan (som ger kärleksäpplen) har enligt beskrivningar en purpurfärgad eller vit blomma, vilket kanske gav upphov till den vita liljan (Fleur-de-lis), den franska monarkins traditionella symbol, vars föregångare står att finna på judeiska mynt²⁷ från ca 130 f Kr. De första frankiska kungarna, merovingerna, hade en solkult²⁸ och det franska riket under kung Ludvig XIV ("Kung Sol") symboliserades av en sol. Den uppstigande solen förknippades också enligt en del folkliga judiska²⁹ källor med Ruben.
Varje israelitisk stam symboliserades av ett djur³⁰ plus någon annan symbol. De olika stammarnas symboler var också utbytbara³¹ under vissa omständigheter, och en stam kunde (tillfälligt) använda en symbol som normalt var reserverad för en annan stam. Rubens djursymbol är för författaren okänd, men det är känt att de merovingiska frankerna ägnade sig åt en BJÖRNKULT³². Också parterna³³ jämförs i Talmud med "BJÖRNAR". Parterna i östra Skytien tog kontroll över Persien. Det är känt att de var förbundna med goterna och att de i betydande grad var av israelitiskt ursprung. Kanske Rubens stam hade utgjort en del av dem? Fransmännen använde senare en "tupp" som sin nationella djursymbol och en galande tupp associeras i judisk och allmän folklore med soluppgången, vilket är förenligt med Rubens "sol"- eller "soluppgångs"- symbol. Så långt har Ruben och Rubens klaner spårats till grupper som huvudsakligen bosatte sig i Frankrike, såsom de ribuariska frankerna (också kända som "Rubi") och deras släktingar. Ändå är det enligt den ståndpunkt som nu är förhärskande så att fransmännen till största delen härstammar från de forna gallerna, kelterna, aquitanerna och andra med keltisk kultur, medan i själva verket endast en liten minoritet (påstås det - kanske felaktigt) kommer från frankerna, goterna, vandalerna, normanderna, alemannerna o s v. Det var dessa senare stamsammanslutningar som, från Skytien, invaderade Västeuropa via Skandinavien och Tyskland. Den med kelterna associerade befolkningen (som, sägs det, var förfäder till den största delen av fransmännen) utgjordes av inhemska stammar tillsammans med andra såsom de österifrån anlända kimmeriska galaterna.
"GALATAE" är det namn som i grekiska skrifter används om gallerna, medan samma folk av romarna kallades "Galli". Både "Galatae" och "Galli" är hebreiska namn. "Galli" betyder både "flyktingar" (som Apartian noterade) och "galileer". Namnet "Galatae" återges i några redogörelser som "Galadi" vilket är en variant av det hebreiska namnet "Gilead". I franska översättningar av Bibeln står det "Galaad" i stället för "Gilead".
"Gilead" var i Israel både namnet på ett område öster om floden Jordan och ett namn på en av Makirs, Manasses sons, söner (4 Mos 26:29) och genom honom en viktig klan som omfattade största delen av halva Manasse öster om Jordan. Det är osäkert huruvida området "Gilead" (eller "Galaad") kallades så för att hedra Makirs son Gilead eller om tvärtom sonen Gilead hade blivit uppkallad efter det land som hans ättlingar åtminstone delvis skulle få som arvedel.
Efter att ha fört bort Israels tio stammar, omorganiserade assyrierna det tidigare området Gilead tillsammans med delar av Rubens och Gads länder, så att dessa områden kom att ingå i provinsen "Galazu" vilket är den assyriska versionen av "Gilead". På liknande sätt kallade senare seleukidiska syrisk-grekiska monarker approximativt samma region för "Galaaditis". I Josuas bok heter det att rubeniterna och gaditerna och halva Manasse begav sig till Gileads land:

"Så vände då Rubens barn och Gads barn och ena hälften av Manasse stam tillbaka, och gingo bort ifrån de övriga israeliterna, bort ifrån Silo i Kanaans land, för att begiva sig till Gileads land, det land de hade fått till besittning..." (Josua 22:9).

Tillbaka